På nya nejder med bräcklig balans
– Nej, det här går inte längre! tänkte jag när vi cyklade i Vallaskogen på en försvinnade stig, klev av cykeln och vände mig om. Där låg en liten vän, men ilsken hustru, i kläm under cykeln med foten låst under en pedal och låret fast under sadeln. Snabbt ställde jag ifrån mig cykeln mot en tallstam och skulle hjälpa henne upp ur den låsta positionen. Helt plötsligt byttes hennes koncentration från det låsta läget till ett mera akut problem.
– Släng inte cykeln, den måste du vara rädd om! sa hon. I hastigheten hade jag ställt cykeln så slarvigt att den gled av stammen och slamrade i backen.
Det här var i juli, men det hade börjat i slutet av april. Då hade vi äntligen flyttat till Linköping efter en jobbig vår med husförsäljning i Göteborg. Så egentligen hade det väl börjat i november då vi bestämde oss för att bryta upp från radhuset i Göteborg till en lägenhet i Linköping.
Vi hade just blivit av med alla tomma flyttkartonger efter att ha haft dem på bakongen i nästan en månad. Förutom att vi kunde nyttja balkongen, så hade vi också fått alla möbler på rätt plats. Med andra ord började vi känna oss som boende i Linköping, och vi skulle ta chansen att lyssna på en hyllning till Tage Danielsson, Tage't ur Lådan, på Dahlbergs Café i Gamla Linköping.
Jag beställde biljetter och det var läge att hämta dem redan samma dag. Eftersom min cykel hade kommit med restleveransen från flyttfirman, som också tog med sig alla tomma kartonger tillbaks till Göteborg, kunde vi cykla både Karin och jag.
På kartorna på nätet kunde jag ana alla små stigar, och jag hittade en fin genväg från Garnisonsrondellen till Gamla Linköping utmed Vallaskogens östra sida. En härlig liten eftermiddagstur på cykel kunde börja, från Ekkällan och så småningom in i Vallaskogen, där jag hittade stigen, som gick rakt mot Valla.
Stigen började riktigt bra och gick i rätt riktning. Den fortsatte också i alldeles rätt riktning, men blev snabbt betänkligt mindre. Från en grusad gång, via en trampad stig, till endast delvis upptrampad mark mellan stora tallrötter. Det var då jag bestämde mig för att ge upp och börja leda cykeln tills stigen blev bättre igen.
Men det var alltså för sent. Den kära hustrun låg redan vurpad och klämd under cykeln. Trots den milda tillrättavisningen lyfte jag undan cykeln och räckte ut en hjälpande hand. Hon kom upp i stående och vi ledde cyklarna vidare och hittade en grusad väg, som gick åt rätt hål., Men vägen blev lite längre än jag hade hoppats från början förstås. Och inte var hon långsint heller. Hon klagade inte alls på att låret hade blivit klämt, utan var mest bekymrad över att det gjorde ont i vaden.
Nåväl, vi fick våra biljetter i Gamla Linköping och cyklade hemåt igen. På riktiga cykelvägar och för säkerhets skull via några små gator mellan Valla och Garnisonen.
Då, på hemvägen, började låret ge sig till känna, och hon förstod vad jag hade undrat över. Dessutom kom hon på att hon hade fallit i ett nässelsnår. Det började svida i ansiktet nämligen.
Föreställningen var riktigt trevlig, när vi väl kom till den efter ett par dagar.
Efter en lugnare tur i skogen
Någon vecka senare fortsatte vi att utforska vår nya hembygd genom en tur till Söderköping. En picnik skulle det bli, med kaffe och bullar i bagaget. Kaffesugna redan vid framkomsten dukade vi upp nedanför kanalen på gräset, granne med en trevlig liten familj med två barn. När jag vände mig mot kanalen för att kolla om några båtar som gick där uppe hörde jag ett porlande skratt från storasystern, åtta år, i den lilla familjen. Samtidigt såg hon lite generad ut. Då vände jag mig mot Karin och förstod vad tösen hade skrattat åt. Karin höll på att fullborda en bakåtkullerbytta, när hon sattte sig i gräset för att inta kaffet. Hon lyckades stanna innan hon rullade över på ryggen och tittade sig givetvis lite skamset omkring, men började instämma i flickans glada skratt. Livet i Östergötland börjar bli lite roterande på något sätt.
Familjen var från Motala och skulle också utforska Söderköping, när sommaren nu hade börjat. Vi hittade lite smultronställen i den charmiga lilla staden, bl.a. Sveriges äldsta ännnu aktiva bokhandel i samma lokaler som från starten.
Smultronställena ville vi visa för Karins syster Ingrid, när hon kom på besök efter
ett par veckar. Det var inte riktigt lika fint väder den gången, men vi parkerade och skulle
stilla kaffehungern före shoppingrunda och sight-seeing. Men det blev inte kaffe på gräsmattan
den här gången.
Vi hade lärt oss läxan!
Vi tog med oss en hink, som Karin skulle vända upp och ner på som stol, så att Ingrid kunde få sitta på en pollare uppe vid kanalen den här gången. Gentleman som jag är skulle jag stå och fika.
Ingrid satte sig till rätta på pollaren, och jag började plocka fram ur korgen, när Karin
ordnade sin sittplats. Jag hade ögonen på Ingrid, så att hon skulle hamna rätt på stenpallen,
när jag såg att hon fick något konstigt i blicken. I ögonvrån såg jag hur Karin rullade
baklänges igen. Den här gången ner utför kanalbrinken, en sluttning som slutade två meter
längre ner. Även den här gången lyckades hon stoppa kullerbyttan innan varvet var fullbordat.
Annars hade hon nog rullat ett par varv till av bara farten.
Som tur var rullade hon inte mot vattnet.
Till Söderköping for vi inte mer den här sommaren. Men vi trivs rätt bra i Linköping!
Vid kanalen efter återfunnen balans